Hyllade författare! Ifrågasatta föräldrar!
Ett samtal mellan Vi Biografis chefredaktör Stina Jofs och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk och Stig ”Slas” Claessons son Nils Claesson.
På Kulturhuset, Biblioteket Plattan, i Stockholom den 7 december 18.00.
Livebloggare: Ann Lagerström
Välkomna!
Stina hälsar välkommen.
– Idag ska vi tala om hur det är att ha en förälder som ikon och hur mycket man får berätta om hur det var att leva med en känd förälder. Du Nils Claesson skrev boken Blåbärsmaskinen och så blev en del journalister förbannade på dig.
– Ja, jag skrev ju en bok, säger Nils, för jag ville inte ställa upp på en massa intervjuer om Slas författarskap och ställa upp på en massa minneskröniker. Jag ville berätta min historia, när någon dör så rensar man upp och kastar grejer. Och när man gjort en yttre städning vill man göra en inre städning. Jag ville ge min bild.
Och folk blir sura?
– Ja, men man kan inte räkna med att alla ska bli glada. Om man skriver om sina föräldrar så är det många som har åsikter. Syskon och kulturperonligheter i radion som säger: Ska man verkligen tro på detta. Men jag fick lust att ge igen, skriva fler böcker. Ett författarskap tillhör inte en familj. Jag har ärvt en tredjedel av upphovsrätten till min pappas böcker men det är ju inte jag som skrivit dem. När jag skrev min bok ville jag ge min version av hur det var att växa upp med min pappa och lite saker som inte var så lyckade.
– Många under 37 års ålder känner inte till Stig Claesson, Slas, och de har läst min bok. Sajten Bokhora sa att de tyckte om boken men att de inte kände till min papps böcker. Olika generationer närmar sig en text på olika sätt.
– Det finns något allmängiltigt i min bok, min farsa var alkholist och tablettmissbrukare, men det är inte unikt för mig. Sen beskriver min bok en annan sak, att växa upp med en förälder som är invandrare.
Är det därför du blev förbannad för att kritikerna sa att du inte fick skriva det där?
– Nej, jag blev bara arg när jag blev påhoppad på tv av Daniel Sjölin. Min bok är politisk, det var ett sätt att vända ut och in på en kärnfamilj.
Och Gunnar du har gjort en annan sak, du har prata med mig i en intervju. Du har plötsligt velat berätta om din mamma. Och det är ingen rolig historia.
– Nej, jag är rasande, förtvivlad och förbannad.
Du sa en gång att det var när din dotter Tove blev tonåring och du såg på henne som du insåg hur galet det var hemma hos dig. Vilka reaktioner har du?
– Jag har fått bra reaktioner. Många har sagt: Det var på tidgen. Många har sagt att hon nötte ner sina vänner.
Nötte hon ner sina barn?
– Ja absolut.
Men ska inte historier få kosta?
– Jo, konstnärer och författare och utagerande människor anser sig ha den rätten att de får säga vad de vill, att de måste berätta. Så finns det en släkt, en familj och ens barn som får leva med det här. Jag vet inte om det ska vara så.
Skulle du ha skrivit en bok som Det mest förbjudna? Den boken var älskad av många och gav kvinnor i den åldern en enorm skjuts framåt.
– Nej, det skulle jag inte. Men om jag skulle känna ett sådant behov, vilket jag inte tror jag kommer att göra. Då skulle jag tala med Tove och säga att det här är angeläget för mig. Men jag kommer aldrig ställa Tove inför den situationen.
Men finns det inte berättelser som måste skrivas?
– Men vilka historier är det, vilka historier måste skrivas.
– När jag läste intervjun med dig, säger Nils, så kände jag mig både som dig och din mamma. Du beskriver den där gränslösa och självtripade morsan, jag hade en sådan pappa. Men så kände jag mig som Kerstin, jag har ju också skrivit en bok som folk blivit föbannade över. Och Det mest förbjudna är en jättebra bok och särskilt när hon gick till angrepp mot din morsa.
Är det inte så, att det kan vara en bra bok. När jag läste Det mest förbjudna hade jag inte en tanke på att den sårade någon.
– Men tänkte du inte på det när du läste den.
Jo, klart jag tänkte att de skulle bråka, men jag fattade att det tog så starkt.
– Allt skapande kanske är lite våld på verkligheten, säger Nils.
– Men vad innebär våldet då, frågar Gunnar. Om jag tolkar dig, ritar av dig, gör jag våld på dig då?
– Det kan ju uppfattas så, säger Nils.
Handlade inte övergreppet att Kerstin Thornvall var extremt kontrollerad , hon gjorde det vi journalister säger, hon levererade oavsett. Men när det gällde barnen, de fyra pojkarna så levererade hon inte.
– Nej, säger Gunnar, hon hade ångest och det var hemskt på många sätt, men hon missade aldrig en deadline. För mig går inte det ihop. Vi drabbades av det, hon var usel morsa, det var hon verkligen. En riktig självupptagen kvinna, jag har aldrig träffat en sådan och det var ju synd att det var morsan.
Men de här historierna som du berättade för mig – menar du att din mamma var utstuderat elak. Om du inte gillade sexskildringarna så kunde hon dra och ringa från Diplomat. Är det ångest eller elakhet.
– Förmodligen både och. Men det finns något utstuderat över det hon gjorde eftersom hon parallellt med detta gav intervjuer, skrev böcker, kåserier. Jag tycker det är imfamt.
Men du Gunnar har syskon som tycker som du men du Nils har syskon som är förbannade på dig.
– Men det är hederlig svensk tradition, då talar man inte med varandra. Vi glömmer bort varandra och sopar under mattan. Det är därför det är viktigt att skriva sådana här böcker, när man berättar de här historierna
Det är jätteskillnad, hos dig Gunnar är det fyra barn som tar väldigt illa, men du Nils är en vuxen man som får ta konsekvenserna. Du kan ta fajten med dina syskon. Men du Gunnar, din enda fajt var med din morsa.
– Hon drog eller skickade mig på stor sinnesunderöskning.
– Ja, sa Nils, det tycker jag är det mest upprörande.
Ja, jag trodde knappt det var sant. Det är frukantsvärt.
– Jag har levt med Kerstin så länge så man får det i sig. Och när hon dog och Tove började bli hyfsat vuxen, nu måste jag få slut på det här. Som jag säger till dig, stafettpinnen ska läggas ner. Vi ska inte föra det här arvet vidare. Men varför ska jag hålla käften.
Nils frågar:
– Jag känner inte till din konst, men ska du jobba vidare med mamman?
– När jag började ställa ut vid 28-29 då gjorde jag mansgestalter.
– Var det Tarzan, frågar Nils?
– Nej det var mer Kristus, plågade mansfigurer. Och då tänkte jag, nej det här går inte, och så valde jag mer abstrakta figurer.
Nu blir det frågor från publiken. Och först Anita Goldman, författare.
– Jag måste förstå. Många av oss har en olycklig barndom. Orsaken till att du sitter här är för att du inte har en olycklig barndom utan för att du har en känd mamma. Är din olyckliga barndom principiellt intressant och hur förhåller den sig till Kerstin Thorvalls konstnärsskap. Blir det mindre, eller blir det större? Varför är det intressant att du berättar det här i en intervju?
– Det är som du säger, alla har vi en olycklig barndom. Jag har en författare som har exploaterat mig i hela mitt liv i sina böcker, i sina kåserier. Av en slump träffade jag Stina. Jag hade inte tänkt berätta om det här, men av olika omständigheter så berättade jag det här.
Vad kan en konstnär göra och inte göra, frågar Anita Goldman.
– Kan ett geni behandla sin familj illa och kan en som inte är ett geni behandla sin familj illa. Och vem bedömer om man är ett geni. Det finns många föräldrar som uppträder som aschlen, men jag tycker aldrig man kan göra det. Oavsett om man kör tunnelbana eller skriver romaner.
Ja men det är ett fall för terapi.
Stina: Men handlar det inte om att vi har sådan respekt för ikoner. Jag tycker att vi bör klara av att se att människor har många dimensioner. Det finns människor som är katastrofala yrkesmänniskor som är underbara föräldrar. Jag har läst Kerstin och Slas böcker och jag tycker att deras historier är intressanta. Och jag tycker att Gunnar och Nils har all rätt att berätta sina historier.
Nils: Det finns inte en massa regler för vad man får göra eller inte göra. En sak som konstnärer och vetenskapsmän har gemensamt är bristen på moral. De vill ta reda på något nytt. Dostojekvskij var spelmissbrukare. Majakovskij tålde inte heller att förlora. Det finns hur många exempel som helst. Men min far och Kerstin Thorvall tillhörde samma generation, konstnärsrollen förändras.
Gunnar: Vi har galningar omkring oss och de ska få leva och verka men om man behandlar sin familj illa, om man hänger ut sina släktingar. Vilket offer ska man göra. Morsan hade fyra barn, då får man fan skärpa till sig.
Stina: Men är det inte en krock för de berömda författarna. Vi bygger en bild, det har vi gemensamt ansvar för. Och nu har vi fått en generation barn som vill säga nej, nej, du får inte behandla mig så här. Jag vill också beundra Kerstin och Slas men som trebarnsförälder blir jag upprörd när du blir skickad på sinnesundersökning för att du ritar konstiga teckningar.
Stina: En annan sak som jag aldrig tänkt på sa du Nils att jag har vuxit upp i en 1800-tals miljö med en patriark och med barn och mamma som gör som han ville. Och du har vuxit upp i en 70-tals familj, bohemiskt.
Gunnar: Det fanns många i den generationen som levde ut sina behov och i morsan fall sin sexualitet och sin frigörelse. Det var också en tidsepok. ”Jag ska få ut det jag vill ha ut av livet.”
En person från publiken frågar: Läsare är nog så smarta att de kan skilja på författarskapet och personen. Jag har svårt att tro att din bok Nils skulle ändra mitt sätt att läsa Slas.
– Det finns folkliga talesätt. Skomakarens barn har inga skor, det är inget nytt egentligen att det kanske inte alltid är så man tror, säger Nils.
Stina: Men när vi talade med varandra Nils så sa du att jag inte har stått i skuggan av Stig Claesson, men är det så?
– Innan jag skrev boken hade jag varit yrkesverksam i många år, men efter att jag skrev boken så blev jag Slas son, det känns lite konstigt, det är inget yrke.
Gunnar: Men det kan vara en livsuppgift att ta hand om sin förälder.
Nils: Men jag tycker inte att jag ska tolkningsrätt till min fars konstnärsskap. Så många människor som möjligt ska ha rätt att tolka ett konstnärsskap. Det ska inte sitta en familj och smyghålla.
Stina: Så alla får säga vad de vill om ett konstnärskap.
Nils: Nej, det tycker jag inte. Men bara för att jag har ärvt rättigheterna till min farsas bilder och texter så har jag inte tolkningsrätten. Jag är ju jävig.
Stina: Men du Gunnar, varför tog det så lång tid innan du satte gränser?
– Jag var nog nästan 50 innan jag förstod. Hon var inte någon att gräla med, då drog hon, tog en taxi och försvann.
Du var 30 år när din mamma hotade att ta livet av sig och du åkte med en taxi hem till henne och tog dig in och hittade henne i sängen och hon undrade varför du kom. Och på samma gång skrev hon om en idiotisk son som inte kunde säga ifrån.
– Jag tycker att det var ett gigantiskt övergrepp. Hon var en offentlig person. Men min smärta och vrede blir inte mindre. Det är den morsa jag haft. Nils och jag pratar om lite olika saker.
En fråga från publiken: Hur är det att befinna sig i tonåren och ha en mamma som är så privat och utlämnande? Försvara man sig eller tiger man?
– I mitt fall, säger Gunnar, så sa jag ingenting. Om Kerstin kom hem från London och hade på sig en jättekort läderkjol, jag var väl 12-13 år. Är jag fin, frågade hon? Ja, svarade jag. Sen har hon fortsatt skriva om sin sexualitet och sina tillkortakommanden. Det var för jävligt, man vill inte höra om det, och man vill inte läsa om det.
Fråga från publiken: Gunnar, jag var 14 när jag läste Det mest förbjudna och det jag kom ihåg var att min mormor blev väldigt upprörd, min mamma tyckte den var jättebra. Jag undrar vad din mormor hade reagerat på den där intervjun som du och Stina gjort.
– Det är en intressant fråga. Jag inbillar mig att hon skulle känna att jag ställer upp för henne hur upprörd jag blev när Kerstin skrev så där om mormor.
Hade du bra kontakt med din mormor?
– Ja, det tycker jag. Framförallt när jag var lite äldre åkte jag ofta och hälsade på. Hon blev jävligt knäckt över det här. Hon fick samtal från journalister som ville veta om det stämde. Hon kom aldrig igen. Jag har pratat med mina bröder om det, och vi är ense om det. Och för mig går det inte ihop. Varför?
Läs Gunnar Falks berättelse i Vi Biografi. Här kan du beställa lösnummer.
